Hanaböle träsks natur och historia

Kuusijärvis gamla svenska namn Hanaböle träsk berättar att sjön till största delen har hört till Hanaböle bys marker. Den var Hanaböle bys lilla insjö, det vill säga träsk. Namnet Hanaböle träsk förekommer i kartor från 1700-talet som beskriver området. Sjön hörde dock inte helt till Hanaböle, utan dess östra ända var en del av Sottungsby.

Det finländska namnet Kuusijärvi kom till senare. När järnvägen kom till regionen på 1860-talet, började allt mer finsktalande befolkning flytta till området. Många av dem badade i sjön och eftersom det är fråga om en liten sjö omgiven av granar, började de kalla den för Kuusijärvi (Gransjön). Detta namn har använts sedan 1920-talet.

Hanaböle träsk har fungerat som islyftningsställe för jordbruken i närområdet. Före kylskåpen var man tvungen att på vintern ta tillvara på isen, med hjälp av vilken mjölken kunde hållas kall under sommaren. Man sågade block av isen i sjön. Först hackade man ett hål i isen och sedan började man såga isen med en kraftig issåg. När blocket hade sågats, drogs den upp på isen med hjälp av bjälkar och iskrokar. Från sjön transporterades isen med häst och släde till jordbruken. Vanligen täcktes isen med sågspån. Om isen var ordentligt täckt, häll den hela sommaren, tills man nästa vinter kunde hämta ny is. Åtminstone jordbruken i norra delen av Sottungsby tog sin is från Hanaböle träsk.

Hanaböle träsk ligger numera i stadsdelen Kungsbacka. Backen som gett namn åt hela stadsdelen ligger genast öster om Hanaböle träsk. Den är backen som hans kungliga höghet Gustav III satt den 10 juni 1775 satt på bar mark och åt lunch. Platsen är utmärkt både i Nils Westermarks karta från 1777 och i C. P. Hagströms karta från 1778. Med anledning av denna händelse har stadsdelen fått namnet Kungsbacka. Lunchstället låg enligt kartorna i en fördjupning i klippan, där det idag finns egnahemshus. I praktiken skulle man ändå kunna tänka att kungen har klättrat upp på klippan för att äta sin lunch och beundra den fina utsikten från högre höjd.

Hanaböle träsks läge låg ganska långt från bostadsområdena i byarna Hanaböle och Sottungsby. Det avlägsna läget innebär att man inte känner till forntida spår av permanent bosättning i den omedelbara närheten av sjön. Däremot går Stora kustvägen, det vill säga Kungsvägen cirka 300–400 meter från Hanaböle träsk.

Stora kustvägen är en landsväg som har sammankopplat Åbo slott och Viborgs slott. Man känner inte till den exakta tidpunkten för när vägen byggdes. Vägens bropartier följer dock strandlinjen från 800–1200-talen och Tapio Salminen, som har studerat vägen, gissa att vägen med tanke på bropartierna har blivit farbar mot slutet av den nämnda tidsperioden. Allmän väg anses den ha blivit senast i samband med grundandet av Viborgs slott på 1290-talet, då vägen skulle ha blivit en administrativ och militär anslutande rutt mellan Åbo slott och Viborgs slott. Tidpunkten kring 1290-talet sammanfaller med den organiserade bosättningen av Nyland av svenska emigranter, som ser ut att ha skett i slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.

Vägen har länge kallats för Stora kustvägen, men har också benämnts Kungsvägen. Namnet Kungsvägen hänvisar dock inte till kungar som färdats på vägen, utan en väghållningsterm med anknytning till byggandet och underhållet av vägen. Kungsvägar var vägar som var minst tio alnar (5,94 m) breda landsvägar, utmed vilka det fanns gästgiverier och som kopplade samman olika landskap.

Lite längre norrut från kungens lunchställe, sett utmed Stora kustvägen, ligger en backe som heter Brudbrinken. I utgåvan med kulturhistoriska berättelser samlade av V. E. V. Wessman i serien Finlands Svenska Folkdiktning, som publicerades 1928, berättas det om en ungmö som kört ihjäl sig på brinken. Etnolog Bo Lönnqvist, som 1963 samlade in namn i bygden, fick en liknande uppgift om platsen: ”En brud har ridit ihjäl sig där, på den tiden då det inte fanns några vägar enl. gammal folk”. En ungmö, eller en brud har alltså ridit ihjäl sig där under en tid då det inte fanns vägar.

Enligt Ulpu Lehti förekom benämningen brud allmänt inom det svenska språkområdet och det ska ha varit ett slags katastrofnamn. Benämningen brud förknippas ofta med historier om en ungmö som har mist livet. Det är alltså fråga om en tradition förknippad med benämningen och det är lönlöst att försöka hitta historiskt bevismaterial om den unga flickans död i en ridolycka. På motsvarande sätt talar man inom det finska språkområdet om tyttö (flicka), neito (ungmö) och impi (jungfru), som ofta är förknippade med olycksberättelser.

Även om det på platsen inte hade skett en dödsolycka på riktigt, berättar benämningen Brudbrinken ändå om ett farligt parti i vägen. Uppenbarligen var backen Brudbrinken en av hela Stora kustvägens värsta backar. Den undersöktes på uppdrag av landshövdingen redan 1777 och linjedragningen rätades ut genast under de följande åren. Den gamla linjedragningen, som togs ur bruk i slutet av 1700-talet, finns alltså fortfarande och används som skidspår på vintern.

I närheten av Brudbrinken har man även gjort ett svärdfynd. Svärdsknappen hittades med metalldetektor redan 2010 och resten av svärdet 2012, då den som hittade svärdet undersökte samma ställe på nytt. Det är sannolikt fråga om ett svärd från 1710–1840 som tillhört en officerare inom det svenska infanteriet. Hur svärdet har hamnat i marken är ett mysterium. Svärdet har konserverats och finns i Vanda stadsmuseums samlingar.

På den gamla kartan från 1777, strax efter kungens picknickställe, förgrenar sig ett vägparti österut från Stora kustvägen, mot Sottungsby. Vid vägen har man skrivit markeringen ”Winterväg åt Sottungsby”, det vill säga vinterväg mot Sottungsby. När man förflyttade sig med hästar var det mycket vanligt med separata sommar- och vintervägar. Sommarvägarna var ofta anspråkslösa stigar, utmed vilka man inte kunde fara med vagnar.

Vintervägarna gick ofta över frusna sankmarker och var mer hållbara än sommarvägarna. Därför transporterade man gärna tyngre laster med släde på vintern utmed vintervägarna, än i fuktigt väder på de moddiga sommarvägarna.

Norr om Hanaböle träsk utmed Stora kustvägen ligger många historiska mål. På Kungsbackasidan finns en av Vandas äldsta byggnader, Nöje. Berättelsen om Nöje omfattar närliggande Mariedals glasbruk, vars lämningar numera ligger på Sibbosidan. Glasbruket grundades av ägaren av Håkansböle gård, Helsingforshandlaren Johan Sederholm. Glasbruket var verksamhet i området under 1782–1824.

Sederholm anställde de tyska bröderna Johan Anders och Gottfrid Schmidt som glasblåsare till bruket. Johan Anders blev förmögen och enligt sägnen flyttade han Heikas gamla huvudbyggnad i Hanaböle närmare glasbruket som jaktstuga åt sig själv. Han döpte stugan till Mitt Nöje. Från detta härstammar gårdens nuvarande namn Nöje. På den nuvarande gården finns ännu den gamla bygganden, som sannolikt byggdes på 1700-talet och som den ena Schmidtbrodern flyttade till platsen.

Mariedals glasbruk finns inte längre på platsen. Där det gamla glasbruket låg finns numera ett skidspår och intill det finns en intressant upphöjning, som på något sätt skulle kunna vara förknippad med bruket. På åkern runt platsen hittar man fortfarande tecken efter glasbruket, då där finns rikligt med tegel, glas, kvarts och glasslagg. Glasbrukets glansdagar inföll under åren 1808 och 1809. Efter finska kriget stötte bruket på svårigheter och stängdes helt 1824.

Mellan Nöje och Mariedals glasbruk, i Stora kustvägens kurva har en gång i tiden legat Myras krog. Krogen syns på de gamla kartorna, men numera har den försvunnit helt. På platsen där krogen låg finns numera modernt egnahemshusbyggande.

Utvecklingen av Hanaböle träsk till ett rekreationsområde berodde på de sociala förändringarna på 1900-talet. Till en början köptes området kring Hanaböle träsk 1907 av markbolaget Svenska Småbruk och Egna Hem. Bolaget donerade 1924 markområdet till Svenska Odlingens Vänner i Helsinge (SOV), en förening som värnar om den svenskspråkiga kulturen. Ett villkor för donationen var att föreningen bevarar och sköter området som ett naturskyddsområde. Området fredades också med stöd av naturvårdslagen 1936.

I led med att kommunens invånarantal ökade, började det bli brist på badstränder. Kommuninvånarna tog i bruk strandområdena i Hanaböle träsk trots att områdena tillhörde ett naturskyddsområde. SOV sålde slutligen området kring Hanaböle träsk till landskommunen 1966 och 1968 beslutade Länsstyrelsen att avsluta naturskyddet i området. Hanaböle träsk var det första området i Helsingfors landskommun som skyddades med stöd av naturvårdslagen och skyddet av det varade i mer än 30 år.

Byggandet av Hanaböle träsk friluftsområde inleddes på 1970-talet. År 1970 grundades ett parkeringsområde för bilar, anlades stigar som ledde till stranden, stranden fylldes med sand och man byggde en lekplats för barn. Arbetet fortsatte under de kommande åren och 1979 färdigställdes även Hanaböle träsks friluftsstuga.

Hanaböle träsk natur- och rekreationsområde fick en grafisk symbol och ett grafisk utseende 2022. Hanaböle träsks symbol återfinns i Vanda stads symbolarkitektur för varumärkesidentitet. Symbolens logotypdel utgörs av två abstrakta former. De hänvisar till naturen och sjön som omger Hanaböle träsk samt vildmarksskogen och de traditionella landskapen som öppnas upp från Sibbo storskogs nationalpark.