Jämlika kaffestunder och möten på marknader och torg

När vi funderade över var vi skulle ta fotografierna till intervjun, berättade Viljanen att hon är en ivrig kulturanhängare. Hon anser att det är fantastiskt att det i Vanda finns så mycket kultur på gräsrotsnivå, nära människorna. Man måste bara hitta den. Viljanen tror att hon som pensionär kommer att avnjuta ännu mer kultur.

– Laila Pullinen står mig särskilt varmt om hjärtat. Jag och min man Veli-Pekka har bott i vår nuvarande bostad nära Laila Pullinens vattenpark i mer än 30 år. När vi var unga, var vi i parken för att se Jean Ramsay hålla världens bästa föredrag om sin mors konstverk och han berättade oerhört fint och ingående om dem. Det har varit ett livslångt minne, berättar Viljanen.

– Jag gläder mig över att jag också från stadens sida har kunnat stödja invigningen och utvecklingen av Laila Pullinens hemmuseum. När man går in i byggnaden finns där en fantastisk känsla. Det känns som att det bara är 15 minuter sedan Laila klev ut på gården – där finns mycket småsaker och möblerna står lika trångt som de gjorde då. Också tavlornas placering har Laila Pullinen valt själv. Varje föremål är förknippat med någon berättelse.

Viljanen berättar att hon har njutit av musikaler framförda av ungdomar från Vaskivuori.

– Jag tänker komma och se dem också i fortsättningen. Det är fantastiskt hur de unga kan uppträda så professionellt! De spelar också de äldres roller så trovärdigt att man glömmer bort att de är unga. Mitt i dessa kriser ingjuter sådana här framföranden och attityder bland de unga hopp.

”Livet är underbart när man förstår sig på det.”

Så skulle Viljanens motto kunna lyda, i likhet medTapio Rautavaaras låt Kulkuri ja Joutsen (Vagabonden och svanen).

– Jag är av naturen jättepositiv. Vid någon hälsokontroll för länge sedan sade läkaren att jag har en toppidrottares stresstålighet.

Numera tänker Viljanen när hon går hem att dagen har varit fantastisk, när hon endast har ett fåtal arbetsdagar kvar.

– Hon har alltså rätt attityd. Jag har aldrig varit så trött att ett veckoslut med vanligt familjeliv, matlagning och bastubad inte skulle ha räckt som återhämtning, säger Viljanen. Jag samlar på kokböcker. Jag sparar även alltid menyer och ibland försöker jag pröva tillräckligt utmanande recept hemma. När Susanna Issakainen lämnade vårt team för att bli näringschef i Imatra, gav hon oss alla surdeg som gåva. Det skulle vara en livsuppgift för mig att hålla degen vid liv och mata den varje vecka!

Viljanen har upplevt att hennes styrkor, entusiasm och intresse, är den bästa responsen som hon i sitt arbete kan ge människor. Enligt Viljanen ska en direktör även kommunicera om mål och sätta ord på stadens aktiviteter.

– Ett bevis på entusiasm, formulering och framgång är när vi vann priset iCapital. Vi sammanställde Vandas historia och framgångsberättelser i ett. Jag tänkte att det är fint att vi hamnade bland de tre bästa. Det är ett tillräckligt bra pris för oss. Sedan sitter jag där på scenen och konferencieren gör sin

sak. Bilder av städerna visas och jag ser att tvåan inte är Vanda! I streamingen ser man hur tvåan gratuleras och Viljanen ler brett i bakgrunden.

Förutom människor har Viljanen i sitt arbete upplevt utveckling, internationalisering och främjande av kvinnors rättigheter vara betydelsefulla saker, samt anser att likabehandling, rättvisa och jämlikhet är viktiga värden.

– Jag njuter av farten, som i mitt arbete kommer från utvecklingsprojekten – spårvagnen, Dickursby campus, Håkansböle gårdsområde, Hanaböle träsk och Myrbacka stadskulturhus. I Vanda är det enkelt att i beslutsfattandet föra ärenden vidare, vi har förtroende och en god anda.

– Jag är oerhört stolt över att Vanda är Finlands mest internationella stad. Detta är en öppen stad, där alla är välkomna. Det är rörande härligt att möta invandrargemenskaperna och deras representanter. De är så hjärtliga. Det är trevligt när man efter varje möte ännu tar fotografier i tio minuter.

Viljanen funderade på varför det runt förhandlingsborden i historieböcker oftast sitter män i mörka kostymer. Hon representerade den första generationen av kvinnliga ledare, som förändrade situationen. Under sin karriär inom den offentliga förvaltningen var ”tjänsteman Viljanen” ofta den enda kvinnan på plats.

– Sitt där i änden av bordet som om du alltid hade suttit där, beskriver hon sin djärva inställning till ledarskap och sitt arbete likt Niskavuoris Loviisa.

– Jag känner mig fortfarande som den yngsta kvinnan på platsen, även om det kanske inte stämmer överens med verkligheten idag. Jag känner mig inte ett dugg gammal ännu! Nätverkande kvinnor emellan och kvinnoorganisationer behövs, eftersom nya problem uppstår i samhället. Invandrarkvinnor möter delvis samma utmaningar som vi redan har tacklat.

Livet efter uppdraget som stadsdirektör

Viljanen har bott och trivts i Vanda i 42 år, och har inga planer på att flytta. Familjen har varit ett viktigt stöd för Viljanen och familjelivet har bidragit med sinne för proportioner vid sidan av arbetet. Med familjen är hon bara Ritva. Viljanen gläder sig över att kunna tillbringa tid med sitt knappt ett år gamla barnbarn Mauno och stödja den unga familjen.

– När mina egna barn var små fick jag höra att tiden går så fort att man bör njuta nu. Jag tänkte då att jag arbetar, tvätten är där och maten här och babyn där, vadå snabbt!? Jag lever ju för fullt! Numera njuter jag av bara de bästa delarna.

Mauno deltog även under en för Viljanen härlig arbetsstund i barnrådet under den minnesvärda Ta med barnen till jobbet-dagen.

– Vi röstade om huruvida vi ska ha en gul eller grön biblioteksbil. Vårt team hade förberett dokument som såg ut som en äkta föredragningslista för fullmäktige. Besluten klubbades igenom med en festklubba. Barnen var härligt entusiastiska. De hade riktiga diskussioner om varför grön eller gul är en bättre färg.

– Allt gick bra då Mauno först fick dricka mjölk. Men sedan började han umgås med de andra barnen och jollrade så högt att det störde mötet. Han åt även sin beskärda del av mötespappren, vilket i sig inte är helt vanligt! När det blev dags att rösta, greppade han med båda händerna om den gula lappen. Det rådde ingen tvekan om åsikten.